Efter gymnasiet delade jag en lägenhet i Fittja med andra bangladeshier. Vi turades om att laga mat. Vi hade ont om pengar och det fanns knappt några kryddor att få tag på. Vi snackade om att starta något eget men ingen av oss hade de summor som krävdes för att öppna eget. Ändå planerade vi inredning, vilken musik som skulle spelas och vad vi skulle ha på menyn. Högst upp stod alltid samma rätt: Sayems limekyckling. Här är den i en, om möjligt, ännu bättre version.
