Bankriser är en annan sak än en bank i kris

Vi lever nu i det finansiella oväder som omvandlingen från negativa räntor och en extremt expansiv penningpolitik har lett till. De negativa räntorna och de ”kvantitativa lättnaderna” skapade en efterfrågestimulans som framförallt drev fram höga tillgångspriser och som gjorde reala investeringar relativt mindre lönsamma än finansiella.  Vi ser nu hur centralbankernas långvariga lågräntepolitik, upprätthållen långt… Läs mer »Bankriser är en annan sak än en bank i kris

Vi lever nu i det finansiella oväder som omvandlingen från negativa räntor och en extremt expansiv penningpolitik har lett till. De negativa räntorna och de ”kvantitativa lättnaderna” skapade en efterfrågestimulans som framförallt drev fram höga tillgångspriser och som gjorde reala investeringar relativt mindre lönsamma än finansiella. 

Vi ser nu hur centralbankernas långvariga lågräntepolitik, upprätthållen långt efter finanskrisen 2008 och efter det att dess efterverkningar tog slut, visade sig vara just så ansvarslösa som de beskrevs av kritiker. För min egen del frågade jag upprepade gånger den dåvarande ECB-chefen Mario Draghi hur han såg på konsekvenserna av långvarig expansiv penningpolitik, ända in i högkonjunktur, och hans svar var varje gång att han såg problem men att det inte var tid att ändra nu. Det kortsiktiga tog över och så även i Sverige.  

Den svenska riksbanken har under alltför lång tid hållit fast vid den negativa räntepolitiken, även in i den högkonjunktur som var. Konsekvenserna har synts både på börsen och på bostadsmarknaden i form av stigande priser. I det perspektivet har synpunkter på amorteringar och ränteavdrag varit fullständigt irrelevanta  eftersom kraften i lågräntepolitiken varit tusenfalt större när det gällt att stimulera till skulder och driva priser. 

Ränteavdragen är dessutom i sin tur en av många få förutsättningar för ökat bostadsbyggande, vilket är en nödvändig åtgärd om man långsiktigt vill få lugna ner bostadsmarknaden. 

När nu räntorna stiger skakar det om hela det finansiella systemet och vår samhällsekonomi. Det är ofrånkomligt att det påverkar banker liksom det påverkar offentliga finanser. Båda är delar av samhällsekonomin och inte avskilda verksamheter som lever enligt sin egen logik. 

När det inträffar bankkriser är det viktigt att skilja mellan om det är en bank i kris eller om det är en kris som påverkar banker. När vårt samhällsekonomi befinner sig i en ekonomisk kris, en makroekonomisk kris, påverkas alla mer eller mindre. Mest påverkas de svaga eller de mindre välskötta. Men det är svårt att i en makroekonomisk kris finna någon verksamhet som är kopplad till samhällsekonomin som inte berörs. Skälet är enkelt. Lika mycket som stigande tillgångspriser skapar lönsamhet och tillväxt skapar sjunkande tillgångspriser förluster och kris. När samhällsekonomin i sin helhet är misskött och instabil blir varje del av samhällsekonomin utsatt, oavsett om det är penningpolitik eller finanspolitik som skapat problemen. 

Krisen i Silicon Valley Bank är till sin natur annorlunda än de flesta andra bankkriser eftersom inträffat i en bank som hade mycket stora insättningar, medan problemet normalt brukar vara att andelen utlåning i förhållande till inlåning är för stor. 

Här var problemet det motsatta vilket ledde eller tvingade SVB till att placera stora delar av sina insättningar i statliga obligationer som normalt räknas som det mest pålitliga. Så hade nog varit fallet om det inte varit dels för att proportionerna och asymmetrin i inlåningens och placeringens långsiktighet var i obalans och dels för att den expansiva penningpolitikens omvandling till högräntepolitik skapade sina obalanser. Och i fallet SVB kan man konstatera att det är en bank som hamnat i kris genom dålig förvaltning av sina tillgångar, oavsett att det är en konsekvens av den finansiella oro som nu skapas vid övergången från lågräntepolitik till höga räntor.

Långsiktig placering i obligationer till låg ränta är en dålig idé när man samtidigt har kortsiktig inlåning, som söker högre räntor där de finns när de finns. Det gör att den stora omvandling som nu drabbar hela samhällsekonomin i form av höga räntor från ett läge med mycket låga räntor kom att drabba SVB särskilt hårt. 

Till detta kommer att man uppenbarligen hade en misskött compliance-verksamhet och riskhantering genom vakanser samtidigt som man var av en mindre storlek som under Trump-tiden gett undantag från den strängare tillämpningen av internationella regler för kapitaltäckning och riskhantering. 

Den frågan som nu dyker upp i media är om inte problemet allmänt är för låga krav på kapitaltäckning i banker, och om inte dagens system ger en socialisering av kapitalisters förluster. Det har varit ett tema för några av våra ledarsidor. 

Nu är det svårt att hävda att det var bristande kapitaltäckning eftersom problemet för SVB var bortom det. Det var en mycket stora inlåningen som ledde till placeringar som bortsåg från långsiktiga risker. Det är i sig förbluffande att ett sådant allvarligt misstag kan göras men lågräntepolitiken hade sannolikt skapat en tro på evigt låga räntor, något som för övrigt präglade en betydande del av akademisk litteratur de senaste åren. Men det var inte kapitaltäckningen som var problemet utan missbalansen mellan kortsiktig inlåning och långsiktig upplåning i en samhällsekonomisk miljö av stor instabilitet vad gäller penningvärde och räntor. 

Kapitaltäckningskraven är nämligen numera rätt betydande. Och om de skulle bli ännu högre skulle det få konsekvenser för bristande utlåning och krympande samhällsekonomisk utveckling med de risker det kan få för den finansiella stabiliteten. 

Kapitaltäckningskraven är också så utformade, åtminstone för europeiska banker, att det som först ryker vid stora förluster är aktieägarnas kapital därefter de underordnade skulderna, innan något offentligt stöd kommer in i banken. Så de som nu säger att man socialiserar kapitalisternas förluster har fel. Ägarna till förlustbringande banker förlorar helt rätt sitt insatta kapital.

Det gäller också stora delar av inlåningen som ska finnas i form av förlustabsorberande kapital. Hur stor del av detta som den amerikanska administrationen har sagt sig täcka av i  fallet med SVB är lite oklart men klart är att aktieägarna förlorar sitt ägande. Som det ska vara. Och som det är i andra företag. 

På ett betydligt större plan är det detta som gäller för Credit Suisse, som sannolikt tas över av UBS, till ett pris som innebär att aktieägarna förlorar sitt kapital. Hur stora avskrivningar av lån som den schweiziska krishanteringsmyndigheten tvingar fram är för tillfället oklart men med tanke på köpesumman som nämns – kring en miljard dollar – torde en mycket stor del av bankens finansiering förutom aktieägarnas kapital gå till förlustabsorbering.  

Så de som nu hävdar att den offentliga krishanteringen innebär att man socialiserar kapitalisternas förluster har som sagt fel. 

Däremot tryggas bankernas roll det finansiella systemet enligt de regler som europeisk bankkrislagstiftning och internationella regler säger. I det schweiziska fallet innebär det att en förlustbank köps av en annan, vad gäller SVB så övertas verksamheten i Storbritannien av HSBC, och i det amerikanska fallet längs någon av dessa linjer. 

Det går därför inte att säga att problemet är att bankernas kapitaltäckning har varit för låg. Dels hade högre kapitaltäckning inte hjälpt SVB, dels har det i grunden inte varit fallet i Credit Suisse även om det alltid kan sägas att högre andel eget kapital, eller underordnade skulder, alltid är bättre. Men om den samhällsekonomiska miljön är sådan att tillgångsvärden kastas upp och ner så blir det som sker i en bank en funktion av det större samhällsekonomiska skeendet. 

I dag är kraven på stora internationella banker att man ska ha ett förlustabsorberande kapital inklusive i förväg definierade underordnade skulder på kring 20%. Det är rätt högt och väsentligt högre än efter finanskrisen då kraven höjdes till cirka 6%. Går man utöver detta vad gäller kraven inträffar något annat, nämligen bankers möjlighet att lån ut pengar minskas så mycket att även det får makroekonomiska konsekvenser i form av finansiell instabilitet. Om ekonomin inte kan växa på grund av bristande finansiering blir välståndet mindre men samtidigt blir också företag som inte kan växa grunden för nästa finanskris.

En dålig samhällsekonomi leder alltid till finansiella kriser eftersom den finansiella sektorn är en funktion av samhällsekonomin i övrigt, inte en separat verksamhet som en del tycks tro när man talar om den finansiella ekonomin till skillnad från den reala . Om man genom på nytt ännu högre kapitaltäckningskrav stryper utlåning och finansiering av investeringar stryper man den samhällsekonomiska utvecklingen samtidigt som man likväl bygger bygger in nya finansiella instabiliteter genom att fler företag inte kan växa, genom ökad arbetslöshet eller genom att ökade offentliga utgifter inte kan finansieras med växande skatteintäkter. 

Det finns självfallet ingen nivå på kapitaltäckning eller nivån på förlustabsorberande kapital i en bank som är den enda sanna men det är viktigt att inse att varje beslut om nivå påverkar andra funktioner i ekonomin. Och det är ekonomin i sin helhet som avgör om banker klarar sig bra eller ej. Banker är nämligen en del av samhällsekonomin och deras stabilitet är i sin helhet en funktion av den samhällsekonomiska stabiliteten. 

Det är lätt att skylla på banker men när grundproblemet i en bankkris sträcker sig vidare än till en enskild bank är den kris som skapats i samhällsekonomin vi ska se på. Bankernas kapitaltäckning är inte den enkla lösningen på allt lika lite som det heller inte hjälper att ägarna numera får betala en del av förlusterna genom sitt sparkapital och sin inlåning. Det är en rätt väg att gå som nu ska tillämpas.